Bägge sutto ett ögonblick tysta, Polly i länstolen, Tom på pallen vid hennes fötter, sönderplockande ett hopskrynklat papper som han tanklöst tagit upp från golvet under samtalet.
„Blev du mycket överraskad av detta?“ frågade han och lät de små vita papperslapparna fladdra ur handen.
„Nej.“
„Såå, men mig förvånade det, ty när vi råkade i olycka, erbjöd jag Trix genast att återfå sin frihet, men hon avslog, som du vet“, fortfor Tom liksom önskade han att förklara saken fullkomligt, när den en gång kommit på tal.
„Det förvånade mig“, sade Polly.
„Mig också, ty Fanny påstod alltid att det var efter mina pengar, inte efter min person, hon fikade. Hennes första svar fägnade mig mycket, ty jag väntade det inte, och ingenting griper en stackare djupare än när en kvinna visar sig trogen mot honom i både nöd och lust.“
„Men det har hon ju inte gjort.“
„Fanny hade rätt. Trix väntade bara för att få se huru illa det verkligen stod till med våra affärer, eller kanske var det snarare hennes mor. Hon är en kall, hård och sniken varelse, och Trix är tvungen att lyda henne. Hon drar sig ur spelet ganska näpet i sin biljett, hon ’vill inte bli en börda’, ’vill uppgiva sina förhoppningar’ och ’alltid förbli min tillgivna väninna’, men sanningen är den, att Tom Shaw rik förtjänade all möjlig uppmärksamhet, men Tom Shaw fattig är bara i vägen och kan gå åt fanders så fort han behagar.“
„Det gläder mig att se att du bär denna prövning ned så mycket lugn.“ Det låg någon ironi i den ton, varmed Polly yttrade detta, och hon rådde icke därför. Tom rodnade och tycktes ett ögonblick sårad, men hämtade sig därpå med en axelryckning och sade på sitt rättframma sätt:
214
