Och gripande Polly i klänningen drog hon henne med sig lik en liten bullersam ångslup som tar ett fångat skepp i släptåg.
„Ju förr det är överståndet, desto bättre“, var den enda tanke Polly hann tänka, innan hon inträdde i rummet, bogserad av Rosa, som skrek triumferande:
„Där är han! Är han inte ståtlig?“
Allting dansade framför Polly under ett ögonblick, medan en hand varmt skakade hennes och en rask stämma hjärtligt yttrade:
„Hur mår du, Polly?“ — Därpå sjönk hon ned i en stol bredvid mrs Shaw, i hopp att hennes svar varit tillbörligt och passande, ty hon hade icke den minsta idé om vad hon sagt.
Emellertid hämtade hon sig snart, och medan Rosa ordade vitt och brett om den stora överraskningen, vågade hon kasta en blick på Tom, glad att hon satt med ryggen mot ljuset, vilket icke var fallet med honom. Rummet var icke stort och Tom tycktes fylla det helt och hållet; icke därför att han vuxit så mycket, undantagande att han blivit bredare över axlarna, men han hade ett raskt, genialiskt, obesvärat utseende som vittnade om ett rörligt liv under bar himmel och i lag med folk som hade ögonen med sig och icke voro så synnerligt nogräknade om vad de gjorde med sina armar och ben. Den vardagslika resdräkten, de grova stövlarna, det bruna ansiktet och manliga skägget gav honom ett så förändrat utseende att Polly knappt kunde finna ett spår av den eleganta Tom Shaw i den raska unge mannen som stod med ena foten på en stol, medan han talade om affärer med sin far på ett sätt som gjorde den gamle herrn alldeles förtjust. Förändringen fägnade Polly utomordentligt och hon satt lyssnande till beskrivningen över affärstillståndet västerut med lika mycket intresse som om det varit den mest gripande kärlekshistoria, ty under det han talade betraktade Tom henne med en nick och ett
228
