„Polly, jag har någonting att säga dig!“
„Ja, jag vet, vi ha väntat det. Jag hoppas du blir mycket lycklig, Tom“, inföll Polly och skakade hans händer med ett småleende mera rörande än en flod av tårar.
„Vad för något!“ utropade Tom och såg på henne som om han trott henne från förståndet.
„Ned har talt om alltsammans angående henne; han trodde det skulle gå därhän och när du nämnde om en annan förlovning, kunde vi förstå att du menade din egen.“
„Det gjorde jag visst inte; det är Neds — han bad mig underrätta dig. Det är nyss avgjort.“
„Är det med Maria?“ frågade Polly och fattade uti en stol liksom för att vara beredd på det.
„Naturligtvis. Vem skulle det annars vara?“
„Han sade ingenting — du talade mest om henne — och vi trodde“, stammade Polly och började plötsligt darra.
„Att jag var kär? Jag, det är jag, men inte i henne.“
„O!“ Polly drog efter andan som om någon stänkt kallt vatten över henne, ty ju mer allvarsam Tom blev, desto mindre varsam blev han även.
„Vill du veta namnet på den flickan jag har älskat över ett år. Jo — det är Polly!“ Sägande detta sträckte Tom armarna mot henne med denna stumma vältalighet, som icke kan motstås, och utan att säga ett ord gick Polly rakt i hans famn.
Det är detsamma vad som tilldrog sig under de närmaste ögonblicken. Kärleksscener kunna icke beskrivas, om de äro av äkta sorten; ty de som hava deltagit däri skola finna den mest vältaliga skildring fattig, och den enklaste beskrivning synes överdriven för alla andra.
Snart sutto Tom och Polly sida vid sida, njutande den sällhet som vanligtvis följer de första stegen ut ur vardagslivet in i den strålande region, där älskande tillbringa en eller par månader
