att arbeta, om då Polly är fri, skall jag inte frukta att fresta min lycka!’ Därför teg jag, arbetade som en häst, gjorde mig själv och andra glädje med att visa att jag kunde förtjäna mitt uppehälle på hederligt sätt, och for sedan hem för att se om jag hade någonting att hoppas.“
„Och jag väntade dig beständigt“, sade en mild stämma tätt invid hans axel, ty Polly var djupt rörd av Toms manliga ansträngningar att förtjäna henne.
„Jag tänkte ingenting säga till en början, utan bara se mig omkring en smula och förvissa mig om att Sydney icke stod i vägen. Men Fannys nyhet gjorde den saken klar, och den där blicken som jag nyss uppfångade i min Pollys öga avgjorde den andra. Jag kunde inte tiga eller låta dig vänta ett ögonblick längre, utan måste sträcka min famn mot min lilla hustru, Gud signe henne, fastän jag inte förtjänar henne.“
Toms röst blev allt lägre och lägre, under det han talade, och hans anletsdrag vittnade om en sinnesrörelse, för vilken han icke behövde blygas, ty en uppriktig kärlek förädlade honom, i det den gjorde honom ödmjuk, då en tom tillgivenhet skulle blivit stolt över sin framgång. Polly insåg detta och fann sin älskares redliga, uppriktiga språk mera vältaligt än all poesi. Hennes hand smög sig upp till hans kind; medan hon förtroligt lutade sin egen mot hans grova rock, sägande på sitt öppenhjärtiga, okonstlade sätt:
„Säg inte så, Tom lilla, liksom jag vore den bästa av kvinnor. Jag har många, många fel och vill att du skall känna dem alla och hjälpa mig att rätta dem, såsom du rättar dina egna. Det har inte gjort oss någon skada att vänta, och jag älskar dig så mycket högre för din prövning. Men jag fruktar att året har varit svårare för dig än för mig, du ser så gammal och allvarlig ut nu, mot vad du gjorde när du for. Du beklagade dig aldrig, men jag har haft en aning att du slet mera ont än någon trodde.“
