Hoppa till innehållet

Sida:En krona bland flickor 1919.djvu/240

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Med all din romantik tror jag ändå inte du gjort så mycket som detta. Eller hur?“

„Om du inte skrattar, skall jag visa dig mina skatter. Jag började först och har burit dem längst.“

Med dessa ord framtog hon den gamla medaljongen, öppnade den och visade det porträtt Tom givit henne i nötpåsen, utklippt och inpassat på ena sidan; på den andra låg en lock av rödaktigt hår och en svart knapp. Vad Tom skrattade när han såg dessa föremål.

„Du vill väl inte påstå att du gömt den där förskräckliga pojkskallen hela tiden heller, Polly! En trognare älskarinna, som Rosa säger, kan man aldrig få.“

„Å, smickra dig inte med att jag burit det alla dessa är, sir, det är ej längre än sedan i våras jag satte dit det, då jag inte tordes be om ett nytt. Knappen sprang ur den där grova rocken som du envisades att nyttja efter konkursen, liksom det varit din plikt att se så sluskig ut som möjligt, och locken stal jag utav Rosa. Äro vi inte enfaldiga?“

Han tycktes icke vilja medgiva detta, och efter ett kort uppehåll för ömsesidig förfriskning, blev Polly allvarsam och sade ängsligt:

„När måste du fara tillbaka till ditt stränga arbete?“

„Om en vecka eller par; men nu skall det bliva lätt, ty du skall skriva till mig dagligen och jag skall känna inom mig att jag arbetar för att skaffa dig ett hem! Det skall ge mig en omätlig kraft. Jag skall betala mina skulder och skrapa ihop litet dessutom, och sedan gifta vi oss, Ned och jag, och bli kompanjoner; det skall bli den lyckligaste, flitigaste familj i Västern.“

„Det låter härligt; men kommer det inte att dröja länge, Tom.


236