såg upp på den unge mannen, vilken genom henne uppfångat en framtidsskymt av sann lycka och icke blygdes att tillskriva den kärleken och arbetet, två gamla plägseder, som börjat för länge sedan med det första paret i Eden.
På det att icke någon av mina unga läsare och läsarinnor,
som hedrat Rosa med sitt deltagande, skola lida en gäckad
nyfikenhets kval i avseende på hennes framtid, vill jag till deras
kännedom meddela att hon icke blev gift med Will, utan
förblev en glad och beskäftig mamsell i all sin dar och skötte sin
fars hushåll på det mest förtjusande sätt.
Wills prästerliga dröm förverkligades i tidernas lopp, och i prästhuset styrde en mild, klarögd kvinna, som hans vördighet kallade sin „lilla Jane“.
Längre i framtiden vågar icke ens denna dristiga penna intränga, utan stannar här, slutande liksom de gamla, kära sagorna: „Och så fingo de varandra, och levde tillsammans till sin död.“
