det allt förbi med dig, mamsell“, sade Tom, som omöjligen kunde avstå från nöjet att tyrannisera en smula, när tillfälle yppade sig.
„Det gör hon inte; plåga henne nu inte längre, så blir hon snäll mot dig, när du kommer i klämma“, svarade Polly och slog sin arm omkring Fanny.
„Det gör jag aldrig, och om så vore skulle jag aldrig be en flicka hjälpa mig ur den.“
„Varför inte? Jag skulle genast vända mig till dig, om jag råkade i ledsamhet och du kunde hjälpa mig“, sade Polly tillitsfullt.
„Verkligen? Minsann skulle jag icke också drilla dig igenom, så sant jag heter Tom Shaw. Seså, akta att du inte halkar, Polly“, tillade mr Tomas och hjälpte dem ur vagnen med ovanlig artighet, ty hennes, vänliga yttrande gladde honom. Han kände att åtminstone en satte värde på honom, och denna känsla hade ett gott inflytande på hans lynne och sätt, som beständiga snubbor och motsägelser gjort strävt och obändigt.
