hemlängtan. Kälkarna voro i full fart, och hon stod och såg på så länge, att hennes längtan att deltaga i nöjet blef oemotståndlig. Några små flickor lekte med sina kälkar överst på backen — riktiga små flickor i varma huvor och kappor, läderkängor och vantar — och till trots för sin rädsla för Fanny kände Polly sig dragen till dem.
„Jag skulle så gärna vilja åka utföre, men jag törs inte, det ä’ så brant“, sade en av dessa „sinpla ungar“, som Rosa kallade dem.
„Om du vill låna mig din kälke och sitta i mitt knä, så skall jag hjälpa dig utför helt ledigt“ sade Polly i en förtrolig ton.
De små flickorna tittade på henne, tycktes tillfredsställda, och anbudet blev antaget. Polly såg sig noga omkring för att förvissa sig att icke något ömtåligt öga såg det förskräckliga dådet, och när hon övertygat sig härom, gjorde hon foran i ordning och satte utför backen, njutande från topp till tå den angenäma retelse som åtföljer en hastig motion och som gör kälkåkning till ett favoritnöje för den mindre vekliga delen av barnasläktet. Hon styrde utför backen åt den ena efter den andra av de små flickorna och drog dem uppför igen, medan de betraktade henne som en liten gråklädd ängel, som nedstigit enkom för deras räkning. Polly återkom just efter en härlig „sväng“ på egen hand, då hon hörde en välkänd vissling bakom sig, och innan hon hann undan, stod Tom bredvid henne och såg på henne med lika mycken förvåning som om han funnit henne ridande på en elefant.
„Åhå, Polly, vad tror du Fanny skall säga om det här?“ var hans artiga hälsning.
„Vet inte och bryr mig inte om det heller. Det ä’ ingenting ont i att åka kälkbacke; jag tycker det ä’ roligt, och nu gör jag det också, medan jag har tillfälle; så se upp där-ne-re!“ Och så bar det av med den självständiga Polly, vilken satt med
