Polly alldeles glömde sin blyghet vid denna „uppryckning“, som hon tyckte bättre om än den vanliga. De skrattade och pratade och fortsatte att „åka ett tag till“, till dess solen sjönk och den vanliga middagstimmen slog.
„Vi komma för sent; låt oss springa“, sade Polly då de kommo ned på vägen efter sista åkningen.
„Sitt du stilla bara, skall jag dra dig hem i rykande rappet!“ sade Tom, och innan hon hann stiga av, galopperade han bort med henne helt hastigt.
„Se, det är ett par kinder, det! Jag önskar du hade en sådan färg, Fanny!“ sade mr Shaw, då Polly steg in i matsalen efter att hava slätat ut sitt hår.
„Din näsa ä’ ju röd som vinbärssåsen där“, svarade Fanny i det hon steg ned från den stora länstolen, där hon suttit uppkrupen ett par timmar, fördjupad i „Lady Audley’s hemlighet.“
„Ja, det ä’ den“, sade Polly i det hon blundade med ena ögat för att se på den förrädiska ansiktslemmen. „Det gör ingenting, jag har i alla fall haft roligt“, tillade hon med en liten sprittning på stolen.
„Jag kan inte veta vad det är för särdeles roligt att springa omkring så där i kylan, som du tycker så mycket om“, sade Fanny gäspande och rysande.
„Du skulle försöka bara“, sade Polly skrattande med en blick på Tom.
„Gick du ut ensam vännen lilla?“ frågade farmor och klappade den rosiga kinden hon hade bredvid sig.
„Ja, men jag träffade Tom ute och vi kommo hem tillsammans“. Pollys ögon glänste när hon yttrade detta, och Tom fick soppan i vrångstrupen.
„Tomas, gå ifrån bordet!“ befallde mr Shaw, då hans oförbätterlige herr son storknade och flåsade bakom servetten.
