„Ja, men varför visar han det inte, då?“ mumlade Tom med en halvt längtande, halvt trotsig blick mot biblioteksdörren, som stod på glänt.
„Hur kan han göra det, när du inte uppför dig så?“ frågade Polly efter en stunds tystnad, varunder hon upprepat för sig Toms fråga och inte funnit något bättre genmäle än detta.
„Varför har han inte givit mig min velociped, då? Han sa’ att om jag skickade mig ordentligt i skolan en månad, så skulle jag få den; och nu har jag knogat sex veckor, utan att han låtsar om någonting. Flickorna få nog sin strunt, de, därför att de ligga åt honom. Det bryr jag mig inte om; men inte må du tro att jag läser mig fördärvad, utan att få någonting för det.“
„Det ä’ mycket illa; men du borde göra det ändå, utan att tänka på någon belöning“, svarade Polly och försökte moralisera, ehuru hon inom sig uppriktigt beklagade den stackars Tom.
„Prata nu inte grannlåter, Polly. Om farsgubben frågade efter mig och visade att han ville jag skulle gå framåt, så skulle jag inte fästa mig så mycket vid några presenter; men han bryr sig inte om mig ett dugg och frågade inte ens om det gick bra för mig deklamationsdagen, när jag gått och pluggat i mig ’The Battle of Lake Regillus’, därför att han tyckte om den.“
„Nej Tom, läste du upp den? Den ä’ så storartad; John och jag brukade skandera Horatius tillsammans, och det var så innerligt roligt. Läs upp ditt stycke för mig.“
„Det ä så rysligt långt“, svarade Tom, men hans ansikte klarnade, ty Pollys intresserade utseende lugnade hans upprörda känslor, och det fägnade honom att få avlägga ett prov på sin vältalighet. Han började utan synnerligt liv, men den krigiska rytmen eldade honom snart, och innan han visste av det, var han på fötter och dundrade fram sina vers i en storståtlig stil,
