tig själ, och det föll henne aldrig in att någon hemlighet kunde vara av nöden, och därför svarade hon på sitt rättframma sätt:
„Nej, den ä’ inte till mig, sir, den ä’ till Fanny och troligtvis från mr Frank. Vad hon skall bli glad!“
„Jaså, den spolingen skickar henne sådant där?“ Och mr Shaw såg inte alls glad ut, när han plockade fram biljetten och helt kallt öppnade den.
Polly hade sina tvivel om Fannys bifall till „sådant där“, men tordes inte säga ett ord, utan stod där och tänkte på, hur hon brukade visa sin far alla de muntra fastlagsbrev, gossarna skickade henne, och hur de skrattade däråt tillsammans. Men mr Shaw skrattade icke, då han läst de sentimentala verser, som åtföljde buketten, och Polly blev riktigt skrämd för den min, varmed han frågade henne i vredesmod: „Hur länge har den här dumheten pågått?“
„Det vet jag sannerligen inte, sir. Fanny menar ingenting ont. Jag önskar, att jag ingenting sagt“, stammade Polly, då hon kom ihåg det löfte hon givit Fanny efter konserten den där dagen. Hon hade alldeles glömt det och blivit van att se de där „stora gossarna“, som hon kallade mr Frank och hans vänner. tillsammans med flickorna vid alla möjliga tillfällen. Nu erinrade hon sig på en gång att mr Shaw inte tyckte om dessa nöjen och förbjudit Fanny att deltaga däri. „Bevara mig, vad hon skall bli ond! Ja, jag kan inte hjälpa det. Flickor borde aldrig ha några hemligheter för sina pappor, så skulle det heller aldrig bli någon förargelse“, tänkte Polly, medan mr Shaw rullade ihop den rosenfärgade biljetten och stack den tillbaka i buketten, som han tog ifrån Polly, sägande helt kort: „Skicka ned Fanny till mig i biblioteket.“
„Jo, nu har du gjort det bra, din enfaldiga stackare!“ utbrast Fanny, både ond och ledsen, när Polly framförde hälsningen.
54
