första utbrottet var förbi, började hon snart känna sig bättre igen. Det var inte lätt att förlåta, men då hon lyssnade till Toms uppriktiga bekännelse, medan hans röst då och då stockades av samvetsagg, kunde hon icke förhärda sitt hjärta mot honom eller vägra honom tillgift, då han så öppenhjärtigt tillstod att det „var förbannat simpelt, att så där snoka i hennes bok“. Hon tyckte om att han genast kom och bad om förlåtelse; det var vackert gjort; hon uppskattade det också och förlät honom i sitt hjärta långt innan hon gjorde det med läpparna; ty sanningen att säga, hade Polly liksom alla flickor en liten fallenhet för att vara elak och tyckte inte så illa om att se den pockande herr Tom förödmjuka sig litet, något som ovillkorligen måste göra honom gott, förstås. Hon kände att en sådan botgöring var på sin plats och ansåg det inte mer än rätt att Fanny också fuktade en näsduk eller par med ångerns tårar, och att Tom skulle sitta i en mycket obekväm ställning och under fem eller tio minuter kalla sig själv både det ena och det andra, innan hon lät beveka sig till medlidande.
„Seså, Polly, säg nu ett gott ord åt en syndare. Jag har i alla fall värst utav det, för nu sitter Fanny däruppe och gråter ögonen ur sig, och här ligger du inkrupen i ett mörkt kontor och stum som en fisk, och ingen har jag som hjälper mig att försona er. Jag skulle kilat över till Smythes och talat vid mamma att göra upp saken, men det skulle sett ut som om jag velat slingra mig själv undan, och därför gjorde jag det inte“, sade Tom som en sista bevekande omständighet.
Det fägnade Polly att höra att Fanny grät. Det skulle göra henne gott; men hon kunde inte låta bli att visa sig försonlig mot Tom, som verkligen tycktes vara i en kinkig belägenhet mitt emellan två gråtande småfröknar. Ett litet småleende började krusa den kind som icke varit dold, och en hand drogs långsamt fram under det lockiga huvudet och sträcktes mot honom. Tom
68
