SJÄTTE KAPITLET.
Adjö.
„Nej, Polly lilla, måste du verkligen fara om lördag?“ sade Fanny några dagar efter vad Tom kallade det „allmänna gurglet“.
„Jag ä’ alldeles tvungen; jag skulle ju inte stanna mer än en månad, och nu har jag varit här nära sex veckor“, svarade Polly och kände inom sig som om hon varit borta ett år.
„Låt det bli två månader och stanna över julen. Gör det nu“, yrkade Tom hjärtligt.
„Ni ä’ mycket snälla; men jag vill inte gå miste om julen hemma för aldrig det. Mamma säger för resten att de omöjligt kunna vara utav med mig.“
„Inte vi heller. Kan du inte övertala din mamma och bestämma sig för att stanna?“ fortfor Fanny.
„Polly kexav aldvig. Hon sägev det ä’ själviskt, och jag göv det inte ofta jag helev, numeva“, inföll Rosa med en dygdig min.
„Bråka inte med Polly. Hon vill helst fara, och det undrar jag inte på. Vi ska emellertid ha så muntert som möjligt så länge hon stannar, och din bjudning ska sätta kronan på verket, Fanny“ sade Tom i en ton, som gjorde slag i saken.
Polly hade väntat att hon skulle känna sig mycket lycklig när hon fick göra sig ordning för bjudningen, men när tiden var inne blev hon bedragen i sin förväntan, ty på ett eller annat sätt fick den fula känsla, som kallas avund, makt med henne och
