„Nej, stanna nu; det här ä’ förskräckligt“, utbrast Polly efter några vilda varv.
„Ja, ä’ det inte?“ sade Tom och torkade sitt röda ansikte med en sådan min av ytterlig lättnad att Polly inte hade hjärta att banna honom, utan sade: „Tack!“ och sjönk ned på en stol, utmattad.
„Jag vet att jag burit mig stolligt åt, men Fanny var så envis, därför att hon var rädd du skulle tycka illavara, om jag. inte dansade första dansen med dig“, sade Tom ångerfullt, i det han betraktade Polly medan hon satte till rätta rosetten på sitt nedskrynklade skärp, som Tom nyttjat som ett slags handtag att vända och slänga henne. — „Lancieren kan jag dansa upperligt; men du vill väl inte dansa med mig mera“, tillade han och började fläkta på henne så häftigt, att hennes hår flög omkring som för en virvelvind.
„Jo, det vill jag. Det skall bli roligt, och du får lov att teckna ditt namn här på bladen i min solfjäder. Det brukas så, säger Trix, när man inte har plån.“
Tom såg mycket belåten ut och tog fram en blyertspennstump samt skrev sitt namn med en släng, sägande då han återlämnade solfjädern:
„Nu skall jag gå och ta reda på Sherry eller någon annan som dansar polkett väl, så att du får en riktig sväng innan musiken slutar.“
Tom försvann, men innan han kunde finna någon lämplig kavaljer hade Polly blivit uppbjuden av den bästa dansören i salongen. Mr Sydney hade sett och hört alltsammans, och ehuru han skrattat i tysthet, tyckte han icke dess mindre om den öppenhjärtige Tom och den godlynta Polly för deras enkelhet. Pollys fot stampade takten till den livliga musiken, och hennes blick följde med ett begärligt uttryck de dansande paren som ledigt snuddade förbi henne, då mr Sydney steg fram till
78
