Mr Shaw hade inte sagt att han skulle komma hem så tidigt, men Polly trodde det likväl och gick att möta honom. Mr Shaw väntade icke att få se Polly, ty hon hade haft mycket bråttom, då han gick, men strax utanför parken fick han sikte på den lilla runda hatten och det glada ansiktet därunder som i dag syntes ännu mera strålande under ett puder av snöflingor, då Polly kom springande emot honom.
„I morgon kommer ingen och hjälper gamle herrn hem“, sade han, då Polly tog hans hand och tryckte den ömt mellan sina båda.
„Jo, det gör det nog; få se, om jag inte har rätt“, utbrast Polly, nickande och småleende, ty Fanny hade anförtrott henne att hon tänkte försöka det när hennes väninna hade farit.
„Det gläder mig. Men du måste lova mig, min lilla vän, att du kommer och hälsar på oss för varje vinter — och stannar hos oss länge“, sade mr Shaw och strök de blåa yllevantarna som omslöto hans hand.
„Det vill jag så gärna, så gärna, om de kunna umbära mig hemma.“
„De måste låna dig åt oss för en tid, emedan din närvaro gör oss alla gott och vi behöva dig.“
„Mig? Jag kan inte inse på vad sätt, men det gläder mig att böra er säga så“, utbrast Polly helt rörd.
„Jag kan inte precis säga huru, men du förde någonting med dig i mitt hus som gör det gladare och trevligare och som jag hoppas inte skall försvinna när du reser, mitt barn.“
Polly hade aldrig hört mr Shaw tala så förut och visste inte vad hon skulle säga, men hon kände sig stolt och glad över detta bevis på sanningen av hennes mors ord, då hon sade att „även en liten flicka kan utöva ett inflytande och göra något gott i den stora bullersamma världen.“ Hon gav blott sin vän en tacksam
86
