Så slutade Måsse sin saga. Roligt skulle vara, att höra ditt omdöme derölvgr. Mig förefaller den som en nöt, hvartill fantasien bekostat skalet, men det grubblande förnuftet sjelfva kärnan. Den synes mig vilja rekommendera en gammal fatalistisk grundsats, nemligen den, att menniskans handlingar icke bero af hvad man kallar hennes fria vilja, utan af ett blindt och oemotståndligt naturtvång. Sätt dig nu ned och filosofera deröfver, bäst du gitter. Jag — för min del — fortsätter berättelsen om min resa.
Tack för sagan! — sade jag till Måsse. Du berättar rätt bra. Men jag har hört sägas, att du också kan sjunga visor.
Jag kan många visor — svarade Måsse — och ingen af dem är värd mindre än ett qvarter öl; men en kan jag, som är värd ett halfstop.
Utan att fästa mig vid den interessanta motsättningen af varan och valutan, yttrade jag: sjung den visan, Måsse!
Då öppnade Måsse sin mund och qvad med en röst, mindre spirituell än spirituös, ett stycke slagdänga, hvaraf jag här meddelar de tvenne första stroferna:
Och kungen han tog sej par supar ibland,
Och sena så styrde han rike och land
Så grömmelig.
