Jag har ej hjerta att låta denna figur
försvinna frân taflan, innan jag omtalat, hvad del
han har i den märkligaste liknelse, jag i mitt lif
inventerat. Se här i korthet historien derom.
Det var om sommaren 1838. Konung Carl Johan, alltid stor och dråplig, visade sig större och dråpligare än någonsin. Hela nationen var förtjust och jag äfvenledes. I öfvermåttet af min hänryckning beslöt jag att till högstdensammes ära dikta en ode. Och som tid och rum ingalunda äro likgiltiga vid poetiska företag, satte jag mig en vacker morgon ned att dikta under en af de lummiga lindar, som beskugga promenadplatsen vid domkyrkan.
»O du, som» — så började jag; ty jag visste, att redbara oder alltid börjas så — «O du, som från simpel gascognare småningom stigit till Skandinaviens konung! Ej finnes i hela den omätliga skapelsen något dig simile aut secundum, om icke tilläfventyrs — — —».
Här kom jag af mig, emedan jag i hast ej kunde hitta någon passande liknelse. Väl satte jag sporrarna i hippogryfens sidor, men förgäfves. Han stegrade sig och ville ej ur fläcken. Redan stod författaresvetten i täta droppar på min panna. Se! då kom, liksom framkallad af någon gynnsam gudamakt, den gamle rödnäsige Pettersson mig till hjelp. Gubben, som tidigt var ute och larfvade
