ordet »Lånbibliothek» prunkade i guld på en stor svart tafla, och jag fann för godt att stiga in. Händelser kunna inträffa, tänkte jag, då det behöfs att ha en bok att läsa. En sådan händelse är t. ex. att ens egna tankar tryta. Väl brukar man då i Sverige icke läsa, utan skrifva en bok; emellertid ― ―. Nog af, jag steg in och begärde att få låna Ehrensvärds skrifter.
Ehrensvärd är min synnerliga favorit. Han var en man, som icke blott tänkte, hvilket är ovanligt nog, utan äfven tänkte tankar, hvilket är ännu ovanligare. Många ovanligheter dessutom träffas hos Ehrensvärd. Ovanligt var, att han förenade börd och författarskap, som är ett ofrälse yrke. Man påminne sig, att icke sidenlump, utan blott linnelump nyttjas till papper. Ovanligt var, att han ägde både snille och guld; ty försynen utsår merändels det förra med högra och det sednare med venstra handen, så att håfvorna falla långt ifrån hvarandra och sällan uppfiskas af en och samma person. Ovanligt var, att han skref så litet. Måhända står det i sammanhang med det fenomen, som man observerat, att ju större capacitet ett djur har till upprätthållande af sin existens, dess mindre är dess afvelsamhet, och tvärtom. Lejoninnan föder en unge; i flugan har man funnit tolftusen ägg. Ovanlig var äfven motsägelsen
