Hoppa till innehållet

Sida:En liten lustresa.djvu/55

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


I den belägenhet, du sist såg mig, nemligen liggande utsträckt med en grafkulle till hufvudgard, återfin­ner du mig nu. Tilläggas bör, att jag låg och hade hvarjehanda tankar; ty «vid allt, hvad man gör och förnimmer, bör man tänka något, min lilla vän!»

De sista orden äro försedda med citations­tecken; också äro de citerade efter en herre, som jag lärde känna i min späda barndom, och som min fars tjenstefolk sade vara en förläst student. Der jag nu låg, påminde jag mig honom. Hur det kom sig, vet jag icke; nog af, jag påminde mig honom och hans nyss anförda maxim, och i anledning deraf gaf jag mig den frågan: hvad bör man tänka, när man lifslefvande ligger på en kyr­kogård och har en grafkulle till hufvudgärd?

Jo, svarade jag mig, man bör i allmänhet tänka: »på jorden är strid; i jorden är frid». Och skulle man händelsevis vara, liksom jag, bra fat­tig och sex fot lång, så bör man derjemte tänka


4