56
sade: i en så gammal och grafrik kyrka, som denna, måste det spöka betydligt!
Vid dessa ord var klockaren hardt nära att släppa nycklarna: så förvånad blef han. Och jag medger, att i ett upplyst tidehvarf, sådant som vårt, då till och med skomakare finnas, som tvifla på Guds existens, måste det förvåna, att höra en filosofie magister tro på spöken.
Uppriktigt sagdt, vet jag ej, hvad jag bör tro. Men det vet jag, att jag sjelf skall gå och spöka efter min död, ifall det är mig möjligt. Hvarför skulle jag försaka det enda nöje, som under då varande omständigheter kan stå mig till buds? Dock ämnar jag ingalunda att spöka bullersamt och oregerligt, utan lugnt och resonabelt, komma klockan tolf om natten och gå min väg klockan ett, såsom hyggliga och väl uppfostrade spökens sed är. Den förste, som jag besöker, blir troligtvis min vän, rektor K. i Linköping; ty jag lofvade honom det, då vi en gång disputerade om tillvaron af spöken, hvilken han ifrigt bestred och jag lika ifrigt försvarade. Och när jag väl fått honom vaken, skall jag tilltala honom och säga: »morgens, broder K.! nu är jag här för att, efter löfte, spöka lite grand och meddela dig nytt från andeverlden». Och sedan fortsätter jag t. ex. så här: »i helvete, broder K., står för
