tolfskillingar, två af hvardera slaget. Derpå sattes benen i gång på nytt och min kosa styrdes till Malforss. Vägen gick förbi Brunnebv vackra herrgård och park, der jag stannade ett par ögonblick för att betrakta träden. Kors! — mumlade jag — hvad de hafva blifvit stora och löfrika sedan min skoltid, då jag första gången såg dem. Och hvad jag sjelf — tillade jag med en suck — har sedan dess blifvit stor och aflöfvad! . . . En stund derefter hade jag hunnit till grinden vid ett torp, som heter Blåsvädret — torp och menniskor heta rätt underligt ibland — och der hörde jag ett buller på något afstånd bakom mig. Då jag tittade mig om, blef jag varse en enbetsvagn, hvaruti satt någonting grått, som vid närmare påseende befanns vara en bonde och — vid ännu närmare påseende — en bonde, som jag personligen kände. Det förstås af sig sjelft, att jag öppnade grinden för honom och helsade.
Bonden helsade igen och sade: så att herr magistern är ute och spatserar. — Han var för artig till att säga: går. —
Ja, sade jag.
Hvart gäller resan? — frågade han sedan.
Till Malforss, fader nämndeman, svarade jag.
Dit ärnar jag mig också, sade han. Mor skall ha ostgänge i öfvermorgon och behöfver mjöl
