På andra sidan var ett hospital, som innehöll vid pass ett dussin invånare, hvilka hade ett ömkligt utseende.
Vi återvände till ”vendan” (värdshuset) för att äta vår middag. En skara män, qvinnor och barn, alla becksvarta, samlade sig för att betrakta oss. Våra beskådare voro ytterst muntra och allt hvad vi sade eller gjorde, uppväckte deras hjertliga skratt. Innan vi lemnade staden besökte vi domkyrkan. Den tyckes icke vara så förmögen som den mindre kyrkan, men kan yfvas öfver en liten orgel, hvilken utstötte högst missljudande läten. Vi skänkte den svarta presten några skillingar och spanjoren sade med mycken uppriktighet, i det han klappade honom på hufvudet, att han trodde att det just kunde komma på ett ut om han vore svart eller hvit. Vi återvände derefter till Porto Praya det fortaste våra små hästar förmådde springa.
En annan dag redo vi till byn St. Domingo, belägen nästan midt på ön. På en liten slätt, öfver hvilken vi redo, växte några mariga akacier. Deras kronor hade blifvit böjda af den ihållande passadvinden på ett eget sätt, några till och med i rät vinkel emot sin stam, så att grenarnes riktning var fullkomligt N.O. t. N. och S.W. t. S. och dessa naturliga vindflöjlar måste antyda den rådande riktningen af passadvinden. Samfärdseln hade lemnat så litet märke efter sig på den torra marken, att vi här togo miste om vägen och råkade in på den till Fuentes. Vi märkte icke detta förrän vi hunnit dit och voro efteråt belåtna med vårt misstag. Fuentes är en vacker by med en liten ström och allting tycktes trifvas väl, utom de som mest borde göra det — dess invånare. De helt och hållet nakna, svarta barnen, sågo mycket eländiga ut och buro knippen med bränsle, hälften så stora som de sjelfva.
Nära Fuentes sågo vi en stor flock perlhöns, sannolikt femtio eller sextio. De voro ytterst skygga, så att man ej kunde nalkas dem. De undveko oss såsom rapphöns på en regnig septemberdag och sprungo med uppsträckta hufvuden; om de förföljdes, togo de genast till flygten.
Landskapet vid St. Domingo eger en skönhet, som man alls icke kunnat vänta sig till följe af den öfriga öns förherrskande dystra skaplynne. Byn ligger i en dalsänka, omsluten af höga, skrofliga väggar af lagrad lava. De svarta klipporna bilda den mest slående motsats till den ljusgröna växtligheten utefter bräddarne af en liten ström med klart vatten. Det råkade vara en stor högtidsdag och byn var full med folk. Vid vår återfärd upphunno vi ett sällskap af omkring tjugo unga, utmärkt smakfullt klädda, svarta flickor. Deras svarta hy och snöhvita linne förhöjdes genom färgade turbaner och stora sjalar. Så snart vi kommit nära dem, vände de sig plötsligen alla om och i det de utbredde sina
