enstaka landtgård med sitt enda ombu-träd. På aftonen regnade det häftigt; och då vi framkommo till ett posthus, sade egaren oss, att om vi icke hade ett ordentligt pass, måste vi färdas vidare; ty det fans så många röfvare, att han icke ville tro någon mera. När han läste mitt pass, som började med ”El Naturalista Don Carlos” blefvo hans vördnad och höflighet lika obegränsade, som hans misstankar förut hade varit. Jag fruktar att hvarken han eller hans landsmän hade någon aning om hvad en naturforskare månde vara; men min titel förlorade sannolikt icke något af sitt värde derföre.
Den 20 september. — Vi anlände vid middagstiden till Buenos Aires. Stadens omgifningar sågo rätt vackra ut med agavhäckar och lundar af oliv-, aprikos- och pilträd, hvilka alla just då slogo ut sina nya blad. Jag red till en engelsk köpmans mr. Lamb’s hus, för hvars välvilja och gästfrihet under mitt vistande i landet jag står i stor förbindelse.
Staden Buenos Aires är stor[1] och som jag tror en af de regelbundnaste i verlden. Hvarje gata går i rät vinkel mot den som den skär och de som äro jemslöpande gå på lika stort afstånd; husen ligga i tätt bygda qvarter af lika storlek, hvilka kallas ”quadras”. Å andra sidan äro sjelfva husen öppna fyrkanter, med alla rummen utmynnande i en liten, prydlig borggård. Husen äro vanligtvis blott en våning höga med platta tak, hvilka äro försedda med sittplatser och mycket besökta af invånarne om sommaren. Midt i staden ligger ”plazan”, hvarest embetslokalerna, fästningen, domkyrkan med mera befinna sig. Här hade äfven före revolutionen de forna vicekonungarne sina palatser. På det hela taget har husmassan ganska mycken arkitektonisk skönhet, ehuru intet enda hus i och för sig kan göra anspråk på någon sådan.
Den stora corralen, der djuren förvaras till slagt, för att lemna föda åt denna köttätande befolkning, är ett af de sevärdaste föremålen i staden. Hästens styrka i jemförelse med tjurens är alldeles förvånande; ty en beriden karl, som kastat sin lasso kring hornen på en tjur, kan släpa honom hvart han behagar. Djuret, som plöjer upp marken med utspärrade ben under fåfänga bemödanden att motstå kraften, rusar vanligen i full fart åt ena sidan; men som hästen genast vänder sig om för att emottaga knycken står han så stadigt, att tjuren nästan kastas omkull; och det är förvånande att de ej bryta halsen af sig. Kampen är likväl icke fullt jemlik, i det hästens bukgjord sättes mot tjurens utsträckta
- ↑ Den lär nu hysa 120,000 invånare. Monte Video, den andra staden af betydenhet vid La Plata har 46,000.
