iakttaga vår värds och värdinnas ytterliga, fast något stela höflighet, då man besinnade deras lefnadsställning.
Den 22 november. — Jag anlände till en afvelsgård vid Berquelo, som tillhörde en mycket gästfri engelsman, till hvilken jag hade ett rekommendationsbref från min vän mr. Lumb. Jag stannade här i tre dagar. En morgon red jag med min värd till Sierra del Pedro Flaco, omkring tre mil uppåt Rio Negro. Nästan hela landet var betäckt med tjockt, fastän groft gräs, som nådde upp till hästens buk och likväl funnos hela qvadratmil utan ett enda nötkreatur. Provinsen Banda Oriental skulle med en riktig boskapsskötsel kunna föda ett förvånande antal djur. För närvarande uppgår årliga utförseln af hudar från Monte Video till tre hundra tusen; och åtgången inom landet är mycket stor till följe af misshushållning. En godsegare berättade mig, att han ofta måste skicka stora boskapshjordar lång väg till ett salteri och att man derunder blef tvungen att slagta och flå de utmattade djuren; men att han aldrig kunde förmå gauchos att äta dem, utan hvarje qväll skulle ett nytt djur slagtas för deras aftonmåltid. Anblicken af Rio Negro från Sierran var mera pittoresk än någon annan, som jag såg i denna provins. Floden krökte sig, bred, djup och snabb vid foten af en brant klippa, ett skogsbälte åtföljde dess lopp och synranden begränsades af grässlättens aflägsna våglinier.
När jag var i denna trakt, hörde jag åtskilliga gånger talas om Sierra de las Cuentas, ett berg som låg flera mil norrut. Namnet betyder ”perlberget”. Man försäkrade mig, att man der hittade en betydlig mängd olikfärgade, små, runda stenar, alla med ett litet cylindriskt hål. Fordom brukade indianerna samla dem, för att deraf förfärdiga sig hals- och armband, en smak, hvilken tyckes gemensam för alla vilda folk, äfvensom för de mest hyfsade. Jag visste icke hvad jag skulle tro om denna berättelse, men då jag vid Goda Hoppsudden kom att omnämna detta för dr. Andrew Smith, sade han, att han erinrade sig, att han omkring sexton mil öster om St. Johns-floden på sydöstra kusten af Afrika hade hittat några qvartskristaller med kanterna afslipade genom nötning och blandade med grus på hafsstranden. Hvarje kristall var omkring fem linier i tvärmått och från en tum till halfannan tum i längd. Många af dem hade en liten fullkomligt cylindrisk kanal, som sträckte sig från ena spetsen till den andra och var så vid, att man med lätthet kunde träda en grof tråd eller en smal sensträng igenom densamma. De voro röda eller hvita till färgen. Infödingarne kände till denna bygnad hos kristaller. Jag har omnämt dessa omständigheter, emedan det kan föranleda någon framtida
