marken och låta det resa sig under dem, i det de stå grensle öfver sadeln. Ursinnig af fruktan gör hästen nu några ytterst våldsamma språng och begifver sig sedan af i fullt galopp, tills han blifvit alldeles utmattad, då ryttaren medelst lämpa förer honom åter tillbaka till corralen, der det stackars djuret lössläppes varmt och rykande, samt knappast lefvande. De hästar, som ej vilja galoppera, utan hårdnackadt kasta sig till marken, äro de värsta. Detta förfaringssätt är förfärligt strängt, men efter två eller tre försök är hästen tämd. Det dröjer likväl några veckor innan man rider djuret med jernbetsel och käkring, ty det måste lära sig att i föreställningen förena ryttarens vilja med känseln af tygeln, innan det kraftigaste betsel kan bli af något gagn.
Det är så godt om hästar i detta land, att mensklighet och egen fördel icke stå i tillräckligt nära samband med hvarandra, hvilket jag gissar är orsaken, att man knappast känner den förra härstädes. Då jag en dag red öfver Pampas med en mycket aktningsvärd ”estanciero”, tröttnade min häst och blef efter. Mannen ropade flera gånger till mig att sporra honom; och när jag yttrade att det vore synd, då hästen vore alldeles utmattad, utropade han ”Än sen? — bry er inte om det, sporra honom, det är min häst”. Jag hade då någon svårighet att få honom att begripa, att det var för hästens och icke för hans skull, som jag icke ville nyttja mina sporrar. Han utropade då med ett mycket förvånadt utseende, ”Ack, Don Carlos, hvad är det för tal!” Det var tydligt att en sådan tanke aldrig förr fallit honom in.
Gauchos äro allmänt kända för att vara fullkomliga ryttare. Att kastas af, är någonting som aldrig kan komma i fråga, hästen må bära sig åt huru som helst. Deras kännetecken på en god ryttare är att han kan sköta en otämd fåle eller, i fall hästen stupar, att han nedkommer på sina egna fötter eller utför någon liknande bedrift. Jag har hört talas om en person, som slog vad om att han skulle kasta omkull sin häst tjugo gånger och att han nitton af dessa sjelf icke skulle falla. Jag påminner mig att jag såg en gaucho, som red en mycket istadig häst, hvilken tre gånger efter hvarandra stegrade sig så högt, att han föll baklänges med stor häftighet. Karlen bedömde med ovanlig köld rätta ögonblicket att glida af, icke en sekund före eller efter rätta tiden; men så snart hästen steg upp, hoppade karlen på hans rygg och till slut begåfvo de sig af i fullt galopp. En gaucho synes aldrig göra någon muskelansträngning. Jag gaf en dag akt på en god ryttare, då vi snabbt galopperade framåt och tänkte för mig sjelf ”Du tycks sitta så vårdslöst i sadeln, att om hästen gör ett sidosprång, måste du falla”. I samma ögonblick sprang en strutshane upp från sitt
