sin knif i den enas rygg, sårade den andra, återtog sin häst från den döende röfvaren och red hem. Vid dessa ryttarbragder erfordras två ting, ett kraftigt betsel, likt mameluckernas, hvars verkan hästen noga känner till, ehuru det sällan användes, samt stora och trubbiga sporrar, hvilka kunna användas antingen blott för att vidröra djuret eller såsom ett redskap att åstadkomma den häftigaste smärta. Jag anser att det med engelska sporrar, hvilkas minsta vidrörande genomtränger huden, skulle vara omöjligt att rida in en häst på sydamerikanskt vis.
Vid en landtgård nära Las Vacas slagtas hvarje vecka ett stort antal ston för hudarnes skull, ehuru de endast äro värda fem pappersdollars eller omkring två riksdaler stycket. Det kan tyckas besynnerligt, att det kan löna sig att döda hästar för en sådan spottstyfver, men då man i detta land anser det vara löjligt att någonsin rida ett sto, så äro de ej af något värde, utom för afvelns skull. Det enda hvartill jag någonsin såg att man begagnade ston, var att trampa ut hvete från axen, för hvilket ändamål de drefvos omkring en rund inhägnad, der hvetekärfvarna lågo utbredda. Den person, som användes vid stoens slagtande, var ryktbar för sin skicklighet med lasson. Han kunde stå på aderton alnars afstånd från corralens ingång och slå vad, att han skulle fånga hvarenda häst i frambenen, när de rusade förbi honom, utan att förfela en enda. Det fans en annan man, som sade att han skulle gå in i corralen, fånga ett sto, binda dess framben, drifva ut det, kasta omkull det, döda och flå det, samt spänna ut huden till torkning (hvilket sistnämda är ett långsamt göra); och han åtog sig att verkställa hela denna åtgärd med tjugutvå djur på en dag. Eller ock ville han slagta och flå femtio på samma tid. Detta skulle varit ett ofantligt värf; ty det anses vara ett dugtigt dagsverke, att flå och utspänna hudarne af femton eller sexton djur.
Den 26 november. — Jag återvände raka vägen till Monte Video. Då jag hade hört talas om några jättestora ben, som skulle finnas vid en närbelägen landtgård vid Sarandis, en liten ström, som infaller i Rio Negro, så red jag dit åtföljd af min värd och köpte för något mer än en riksdaler hufvudet af en Toxodon. När det hittades var det alldeles fullständigt, men pojkarne hade slagit ut några tänder med stenar och satte derefter upp hufvudet till en måltafla att kasta på. Af en högst lycklig slump fann jag inbäddad för sig sjelf på stränderna af Rio Tercero, på omkring trettio mils afstånd från denna plats, en fullständig tand, som till alla delar passade i en af tandhålen på denna skalle. Jag fann qvarlefvor af detta ovanliga djur på två andra ställen, så att det fordom måste hafva varit mycket vanligt. Här fann jag äfven
