Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
1832.]11
polerade klippor.

tillskrifva grönskan på marken i de tätaste skogar. Om regnet liknade de kallare luftstreckens, skulle större delen uppsugas eller afdunsta innan det nådde marken. Jag vill icke nu försöka att beskrifva det praktfulla landskapet i denna ståtliga bugt, emedan vi på vår hemresa anlöpte här för andra gången och jag då skall få tillfälle att omnämna det.

Långs med hela brasilianska kusten på en längd af åtminstone 350 mil och säkert öfver en betydlig vidd inåt landet, hvarhelst fasta klippor förekomma, tillhöra de en granitformation. Den omständigheten att detta ofantliga område består af ämnen, som de flesta geologer anse hafva krystalliserat i smält tillstånd och under ett ofantligt tryck, ger anledning till många egendomliga betraktelser. Åvägabragtes denna verkan under ett djupt hafs vattenmassor? Eller utbredde sig fordom ett hölje af andra lager deröfver, hvilka sedan blifvit bortsköljda? Kunna vi väl tro att någon kraft, som verkade under en tid kortare än oändligheten, skulle hafva förmått blotta graniten på så många tusen qvadratmil?

På ett ställe icke långt från staden, der en liten bäck faller ut i hafvet, såg jag en företeelse, hvilken står i sammanhang med ett ämne, som blifvit afhandladt af Humboldt. Vid vattenfallen i de stora floderna Orinoco, Nilen, Kongo, äro syenitklipporna betäckta med ett svart ämne, så att de se ut som om de hade blifvit polerade med blyerts. Lagret är ytterst tunt och enligt Berzelii analys består det af jern- och mangan-oxid. I Orinoco förekommer det på de klippor, som tidtals sköljas af flödena och endast på de ställen, der strömmen forsar eller såsom indianerna uttrycka sig, ”klipporna äro svarta, der vattnet är hvitt”. Här vid Bahia är beläggningen öfverdragen af en mörkbrun, i stället för svart färg och tyckes vara sammansatt af jernhaltigt ämne ensamt. Stuffer kunna icke gifva en riktig föreställning om dessa brunpolerade stenar, som glittra i solstrålarne. De förekomma endast så långt tidvattnet når. Och då bäcken nedrinner helt långsamt, måste bränningen ersätta den polerande kraften hos vattenfallen i de stora floderna. På samma sätt svarar sannolikt tidvattnets stigande och fallande emot de periodiska öfversvämningarne och på detta sätt åstadkommas samma verkningar under skenbart olika, men i verkligheten likartade omständigheter. Man kan likväl icke förstå ursprunget till dessa metalloxid-beläggningar, hvilka se ut som bildade de ett stycke med klipporna och jag tror, att man icke heller kan utfinna något skäl, hvarföre deras tjocklek alltid förblir densamma.

Jag roade mig en dag att iakttaga lefnadsvanorna hos en Diodon antennatus, hvilken fångades simmande nära stranden.