Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
222[kap. xi.
magelhaens sund. — sydkusternas klimat.

förblifva under fryspunkten äfven om sommaren, såsom händelsen är på land med marken på några fots djup. På ännu större djup skulle dyns och vattnets värmegrad sannolikt icke vara nog låg, för att bibehålla köttet; och följaktligen skulle döda djurkroppar, som drefvos bortom de grunda ställena vid en ishafskust, endast kunna få benstommen bevarad; också äro ben ytterst talrika i de nordligaste delarne af Sibirien, så att ju till och med holmar påstås helt och hållet bestå af sådana; och dessa holmar ligga icke mindre än tio grader nordligare från det ställe, der Pallas fann den infrusna noshörningen. A andra sidan skulle en djurkropp, som af en flod nedfördes till ett grundt ställe af ishafvet, kunna bevaras under en oändligt lång tid, om den snart efteråt betäcktes med ett tillräckligt tjockt dylager för att hindra sommarvärmen att genomtränga det, och om efter hafsbottnens upplyftande och förvandling till land denna betäckning vore tillräckligt tjock, för att hindra sommarluftens och solens värme att upptina den och bringa den till föruttnelse.


Återblick. — Jag skall upprepa de förnämsta fakta med afseende på luftstreck, isens verksamhet och södra halfklotets organiska alster, i det jag i inbillningen förflyttar lokaliteterna till Europa, med hvilket vi äro så mycket bättre bekanta. Då skulle vid Lissabon de vanligaste hafssnäckorna, nämligen: tre arter af slägtet Oliva, en Voluta och Terebra, hafva en tropisk karakter. I södra delen af Frankrike skulle landets yta undangömmas af hopsnärjda praktfulla skogar, af trädlikt gräs och med träden nedtyngda af parasitväxter. Puman och jaguaren skulle hafva sitt tillhåll bland Pyreneerna. På samma breddgrad som Mont Blanc, men på en ö, som låge så långt åt vester, som mellersta Nordamerika, skulle trädartade ormbunkar och parasitiska orkidéer frodas bland de täta skogarne. Äfven så långt i norr som mellersta Danmark skulle man se honungsfåglar fladdra kring granna blommor och papegojor lifnära sig i ständigt grönskande skogar och i hafvet bredvid skulle vi hafva en Voluta och alla snäckor af ansenlig storlek och kraftig växt. Icke desto mindre skulle på några öar, endast 60 mil norr om vårt nya Cap Horn i Danmark, en död kropp, som låge begrafven i jorden (eller om den utflutit i ett grundt haf och blifvit öfverhöljd med dy) bibehållas ständigt infrusen. Om någon djerf seglare försökte att framtränga norr om dessa öar, skulle han löpa tusen faror bland ofantliga isberg och på några af dessa skulle han se stora klippstycken, som fördes långt bort från sitt ursprungliga läge. En annan ö af ansenlig storlek på samma breddgrad som norra Skottland, men dubbelt