Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/241

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
1834.]233
santiago. — de varma baden vid cauquenes.

i aftonsolen. Vid första blicken på detta landskap var det tydligt, att slätten utmärkte utsträckningen af en forntida insjö. Så snart som vi nedkommo på den jemna vägen, satte vi våra hästar i galopp och uppnådde staden innan det blef mörkt.

Jag stannade en hel vecka i Santiago och hade mycket roligt. Om morgnarne red jag till åtskilliga ställen på slätten och om qvällen spisade jag med några engelska köpmän, hvilkas gästfrihet på detta ställe är väl bekant. En aldrig svikande källa till nöje var att stiga upp för den lilla klippkullen (S:ta Lucia) som reser sig midt i staden. Utsigten var också mycket ovanlig, och såsom jag har sagt, i hög grad egendomlig. Jag hörde, att samma egenhet är gemensam för alla städer på den stora mexikanska högslätten. Jag har ingenting särskilt att säga om staden, utom att den icke är så vacker eller så stor som Buenos Aires, men bygd efter samma mönster. Jag kom hit på en omväg åt norr, och beslöt derföre att återvända till Valparaiso efter en längre utflykt söder om den raka vägen.

Den 5 september. — Vid middagstiden anlände vi till en af de på läderremmar hvilande hängbroarne, hvilken förde öfver Maypu, en bred, forsande flod några mil söder om Santiago. Dessa broar äro högst usla. Sjelfva brobanan, som följer efter bärrepens bugtning, består af risknippor, hvilka äro lagda tätt invid hvarandra. Den var full af hål och svängde nästan fruktansvärdt, och det för tyngden af blott en person, som ledde sin häst. Om qvällen kommo vi till en treflig landtgård, der det fans rätt täcka señoritor. De blefvo mycket förfärade öfver att jag af blott nyfikenhet hade gått in i en af deras kyrkor. De frågade mig: ”Hvarför blir ni icke en kristen; vår religion är ofelbar?” Jag försäkrade dem att jag var ett slags kristen, men de ville icke höra talas derom, anförande mina egna ord: ”Gifta sig icke era padres, ja, till och med era biskopar?” Den orimligheten att en biskop skulle hafva en hustru, väckte isynnerhet deras förvåning, och de visste knappast om de skulle skratta åt en sådan vidunderlighet eller förfäras deröfver.

Den 6:e. — Vi fortsatte vår färd rakt mot söder och sofvo i Rancagua. Vägen gick öfver den jemna men smala slätten, som på ena sidan begränsades af höga kullar och på den andra af Cordilleran. Påföljande dagen veko vi in i Rio Cachapuals dal, der de för sina helande egenskaper sedan lång tid tillbaka berömda varma baden vid Cauquenes äro belägna. På mindre befarna trakter nedtagas hängbroarne vanligen om vintern, när elfvarne stå lågt. Så var händelsen i denna dal och vi nödgades derföre färdas öfver strömmen till häst. Detta är temligen obehagligt, ty fastän icke djupt, forssar det skummande vattnet så häftigt öfver