En dag red jag uppför dalen till den aflägsnaste bebodda punkten, strax ofvanför hvilken Cachapual delar sig i två djupa hemska dalgångar, hvilka tränga rakt in i den stora bergskedjan. Jag klättrade upp för ett sannolikt mer än 6,000 fot högt spetsigt berg. Här framstälde sig, såsom öfverallt annorstädes, utsigter af det största intresse. Det var genom en af dessa dalgångar som Pincheira inkom i Chile och härjade det kringliggande landet. Detta är samme man, hvars anfall på en landtgård vid Rio Negro jag har beskrifvit. Han var en renegat af blandad spansk och indiansk ras, som samlade en stor skara indianer och slog sig ned vid en ström på Pampas, på ett ställe, hvilket de trupper, som skickades efter honom, aldrig kunde upptäcka. Härifrån brukade han rycka ut och då han gick öfver Cordilleran på hitintills oförsökta pass, ödelade han landtgårdarne och dref hornboskapen till sin hemliga mötesplats. Pincheira var en utmärkt ryttare och han gjorde alla sina följeslagare lika förträffliga, ty han sköt genast den, som tvekade att följa honom. Det var mot denne man och andra kringströfvande indianstammar, som Rosas förde utrotningskriget.
Den 13 september. — Vi lemnade Cauquenes bad och i det vi åter kommo på stora vägen, sofvo vi vid Rio Claro. Från detta ställe redo vi till staden S. Fernando. Innan vi hunno dit, hade den sista instängda kitteldalen utvidgat sig till en stor slätt, hvilken sträckte sig så långt i söder, att de aflägsnare Andernas snöiga toppar syntes liksom öfver hafvets synrand. S. Fernando ligger tjugu mil från Santiago och detta var min yttersta punkt mot söder, ty här vände vi oss i rät vinkel mot kusten. Vi sofvo vid Yaquils guldgrufvor, hvilka bearbetas af en amerikanare, mr. Nixon, för hvars välvilja under de fyra dagar, som jag vistades i hans hus, jag står i mycken förbindelse. Påföljande morgonen redo vi till grufvorna, hvilka äro belägna på en fem mils afstånd, nära spetsen af en hög kulle. Under vägen sågo vi en skymt af sjön Tagua-tagua, som är ryktbar för sina simmande öar, hvilka hafva blifvit beskrifna af M. Gay[1]. De bestå af åtskilliga vissnade växtstjelkar, som äro hopflätade med hvarandra och på hvilkas yta lefvande växter slå rot. Till sin form äro de vanligen kretsformiga och deras mäktighet går från fyra till sex fot, hvaraf största delen ligger nedsänkt i vattnet. Allt efter som vinden blåser, flyta de från den ena sidan af insjön till den andra och medföra ofta boskap och hästar som passagerare.
- ↑ I Annales des Sciences Naturelles, Mars 1833. Gay, en ifrig och skicklig naturforskare, var då sysselsatt med att studera alla grenar af naturalhistorien i konungariket Chile.
