svaga, smärta djur, lika långbenade taxar, men äro begåfvade med en synnerlig drift för denna jagt. Man beskrifver puman såsom mycket listig. Sålunda vänder han, när han förföljes, ofta om på sitt gamla spår och gör derefter ett plötsligt språng åt ena sidan, samt väntar der till dess hundarne kommit förbi. Han är ett mycket tyst djur, yttrar icke något läte, äfven om han blifvit sårad och endast sällan under fortplantningstiden.
Af fåglarne äro kanske två arter af slägtet Pteroptochus (Kittlitz’s megapodius och albicollis) de mest i ögonen fallande. Den förra af chilenarne kallad ”el Turco”, är så stor som en trast, med hvilken fågel han har någon frändskap, men hans ben äro mycket längre, stjerten kortare och näbben starkare; hans färg är rödbrun. Turcon är icke ovanlig. Han lefver på marken, gömd i snåren, som äro spridda öfver de torra och ofruktbara kullarne. Med stjerten i vädret och på styltlika ben, kan man få se honom då och då med ovanlig hastighet ila från en buske till en annan. Det fordras i sanning icke mycken fantasi för att tro det fågeln skäms för sig sjelf och är medveten om sin högst löjliga figur. Då man först ser honom, är man färdig att utropa, ”Ett illa uppstoppadt exemplar har sluppit ut ur något museum, och kommit till lif igen!” Man kan icke utan den största svårighet förmå honom att flyga; ej heller springer han, utan endast hoppar. De många högljudda skrik, som han upphäfver, när han ligger gömd bland buskarne, äro lika sällsamma som hans eget utseende. Man säger att han bygger sitt bo i ett djupt hål i jorden. Jag dissekerade åtskilliga exemplar, hvarvid den mycket muskelrika kräfven befans innehålla skalbaggar, växttrådar och småstenar. Att döma af dessa förhållanden, äfvensom af benens längd, krafsfoten, näsborrarnes hinnartade betäckning, samt de korta och bågformiga vingarne, tyckes denna fågel till en viss grad utgöra en förmedlande länk mellan trastarne och hönsfåglarne.
Den andra arten eller P. albicollis, liknar den förra till sin allmänna kroppsform. Han kallas Tapacolo eller ”betäck din stuss” och väl förtjenar dem skamlösa lilla fågeln sitt namn; ty han bär sin stjert mer än upprätt, det vill säga, böjd framemot hufvudet. Han är mycket vanlig och vistas under häckarne och de öfver de nakna kullarne spridda buskarne, der knappast någon annan fågel kan lefva. I det sätt hvarpå han vanligen skaffar sig sin föda, hastigt hoppar ut ur snåren och tillbaka igen, i sitt begär att gömma sig, sin motvilja att flyga, och till sitt bo liknar han turcon mycket nära; men hans utseende är icke fullt så löjligt. Tapacolon är mycket slug, så att, när han skrämmes af någon menniska, han stannar orörlig under någon buske och försöker derefter om en liten stund att med mycken skicklighet krypa bort
