Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/330

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
322[kap. xvi.
norra chile och peru.

Styrelsen der ansåg det vara synd att straffa så nyttiga arbetare, som kunde förfärdiga alla slags husgeråd och försatte dem följaktligen i frihet. Under sådana förhållanden skedde inbrott på nytt i kyrkorna, men denna gång fick man ej igen kyrksilfret. Invånarne blefvo högligen förtörnade och under förklaring att inga andra än kättare sålunda kunde ”äta Gud allsmäktig”, företogo de sig att gripa några engelsmän, i afsigt att sedermera skjuta dem. Slutligen lade embetsmyndigheterna sig likväl emellan och fred återstäldes.

Den 13:e. — På morgonen for jag till salpetergrufvorna, som ligga sju mil derifrån. Sedan vi hade stigit uppför de branta kustbergen på en i zickzack gående sandig väg, kommo vi snart i sigte af grufvorna vid Guantajaya och St. Rosa. Dessa båda små byar ligga vid sjelfva gruföppningarne, och då de äro bygda högt uppe på berg, hade de ett ännu onaturligare och ödsligare utseende, än staden Iquique. Vi framkommo icke till salpeterverken förr än efter solnedgången, sedan vi hade ridit hela dagen öfver ett vågformigt land, som i alla afseenden är en fullkomlig öken. Vägen var beströdd med ben och torkade skinn af de många lastdjur, som hade omkommit på den af ansträngningar. Utom Viltur aura, som lefver af de döda kropparne, såg jag intet annat djur. På kustbergen, vid ungefär 2,000 fots höjd, der molnen vanligtvis hänga under denna årstid, växte några få kaktéer i skrefvorna och den lösa sanden var öfverhöljd med en laf, som ligger på ytan, utan att hafva något fäste. Denna växt tillhör slägtet Cladonia och har någon likhet med renlafven. På somliga ställen fans den i tillräcklig mängd, för att på något afstånd gifva sanden en blekgul färg. Längre inåt landet såg jag under hela vägen blott en enda växt och det var en ytterst liten, gul laf, som växte på de störtade mulåsnornas ben. Detta var den första verkliga öken, som jag hade sett, och den gjorde icke något synnerligt intryck på mig; men jag tror, att detta berodde derpå, att jag småningom blifvit van vid sådana landskap, genom att jag färdats norr ifrån Valparaiso genom Coquimbo till Copiapó. Landets utseende var märkligt, emedan det var betäckt med en tjock skorpa af vanligt koksalt samt med ett lagradt saltbärande alluvium, hvilket tyckes hafva blifvit aflagradt i samma mån, som landet långsamt höjde sig öfver hafsytan. Saltet är hvitt, mycket hårdt och tätt; det förekommer i vittrade knölar, som skjuta fram öfver den hopkittade sanden och är förenadt med mycket gips. Denna på ytan liggande massa liknade mycket marken på våren i norden, innan de sista smutsiga snöfläckarne hafva bortsmält. Förekomsten af denna skorpa af ett lösligt ämne öfver hela landets yta, bevisar huru utomordentligt torrt klimatet måste hafva varit under en lång tidrymd.