Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
44[kap. iii.
maldonado.

ofta. Likväl märkte jag alltid tydligt lukten, när jag först tog upp den och det under ett år och sju månaders tid. Detta är ett förvånande bevis på varaktigheten af vissa ämnen, hvilka likväl till sin natur måste vara ytterst fina och flygtiga. Jag har ofta, när jag gick på en half fjerdingsvägs afstånd i lä af en hjord, funnit hela luften fyld med denna utdunstning. Jag tror att den är starkast vid den tid, då hornen äro fullständigast och fria från den håriga huden. Under denna tid är köttet naturligtvis oätligt, men gauchos försäkra, att om det någon tid får ligga nedgräfdt i fuktig jord, försvinner lukten. Jag har läst någonstädes att invånarne på öarne i norra Skottland på samma vis behandla de fiskätande fåglarnes traniga kött.

Gnagarnes ordning är här mycket rik på arter. Af möss ensamt fick jag ej mindre än 8 arter[1]. Den största gnagaren på jorden, Hydrochærus capybara (vattensvinet), är här äfven allmän. Ett exemplar, som jag sköt vid Monte Video, vägde 98 marker: dess längd från nosen till svansstumpen gick till 3 fot 2 tum och dess omfång till 3 fot 8 tum. Dessa stora gnagare besöka stundom öarne i mynningen af La Plata, der vattnet är alldeles salt; men de äro mycket talrikare på sötvattensjöarnes och flodernas stränder. Vid Maldonado lefva vanligen tre eller fyra tillsammans. Om dagen ligga de antingen bland vattenväxterna eller ock beta de helt öppet på grässlätten[2]. När man ser dem på afstånd, likna de till gång och färg vanliga svin. Men när de sätta sig ned på bakbenen och uppmärksamt betrakta något föremål med ett öga, återtaga de likheten med sina samslägtingar marsvinen och kaninerna. Hufvudet ser ytterst löjligt ut, antingen man ser det framifrån eller från sidan, till följe af deras långt bakåt gående mun. Dessa djur voro mycket tama vid Maldonado; och genom att nalkas mycket varsamt, lyckades jag en gång komma fem alnar nära fyra gamla capybarer. Man kan sannolikast förklara denna tamhet deraf, att jaguaren sedan några år blifvit fördrifven och emedan gauchon ej anser det mödan värdt att jaga dem. Då jag kom dem närmare, utstötte de ofta sitt besynnerliga läte, hvilket är en kort grymtning, som icke har något egentligt ljud, utan snarare förorsakas af luftens

  1. I Sydamerika samlade jag inalles 27 arter råttor och 13 äro dessutom kända genom Azaras och andra författares arbeten.
  2. I magen och tolffingerstarmen på en capybara, som jag öppnade, fann jag en stor myckenhet af ett tunt gulaktigt ämne, i hvilket knappast en fiber kunde upptäckas. Mr Owen säger mig att en del af matstrupen är så bygd, att ingenting stort större än en kråkpenna kan passera derigenom. Detta djurs breda tänder och starka käkar äro verkligen väl egnade att till en grötlik mass söndermala de vattenväxter, hvaraf det lefver.