General Rosas läger låg tätt invid floden. Det utgjordes af en fyrkant bildad af vagnar, kanoner, halmkojor med mera dylikt. Manskapet utgjordes nästan uteslutande af rytteri och jag tror att man aldrig förr hopsamlat en så boflik, röfvaraktig krigshär. De flesta af gemenskapen voro af blandad ras, ett mellanting af neger, indian och spanjor. Jag känner icke orsaken, men personer af en dylik härkomst, hafva sällan något godt ansigtsuttryck. Jag uppsökte generalens sekreterare för att visa mitt pass. Han började förhöra mig på det mest högtidliga och hemlighetsfulla vis. Lyckligtvis hade jag ett rekommendationsbref från styrelsen i Buenos Aires till kommendanten i Patagones. Detta bars till general Rosas, som skickade mig en mycket artig helsning med sekreteraren, hvilken återvände idel leenden och förbindlighet. Vi togo vår bostad i en underlig gammal spanjors ”rancho” eller hydda, hvilken hade tjenat under Napoleon den Store på dennes ryska fälttåg.
Vi stannade två dagar vid Colorado. Jag hade icke mycket att göra, ty det omgifvande landet var ett moras, som om sommaren (december), när snön smälter på Cordilleran, öfversvämmas af floden. Mitt hufvudsakliga tidsfördrif var att betrakta indianfamiljerna, när de kommo för att köpa några småsaker vid den rancho, der vi befunno oss. Det antogs, att Rosas hade omkring sex hundra indianska bundsförvandter. Karlarne voro af en reslig, vacker växt och likväl var det sedermera lätt att se huru samma anletsdrag hos den vilde eldsländaren hade blifvit vederstyggliga genom köld, brist på föda och en lägre grad af hyfsning. Några författare hafva, då de beskrifva de ursprungliga menniskoraserna, skilt dessa indianer i två klasser, men detta är helt visst oriktigt. Några af de unga qvinnorna eller ”chinas” förtjenade till och med att kallas sköna. Deras hår var groft, men glänsande svart och de buro det i två flätor, som hängde ned till midjan. De hade liflig färg och ögon, som tindrade af klarhet. Deras ben, fötter och armar voro små och vackert bildade. Deras fotvrister och stundom deras midja pryddes med breda band af blå perlor. Ingenting var intressantare än att skåda någon af dessa familjegrupper. En mor med en eller två döttrar kom ofta till vår rancho, ridande på samma häst. De rida liksom karlarne, men med knäen mycket mera uppdragna. Denna vana härrör måhända deraf, att de under färder bruka rida på packhästarne. Qvinnornas göra är att af- och pålasta hästarne, att slå upp tälten för natten, med ett ord, att liksom alla vildars qvinnor vara nyttiga slafvar. Karlarne strida, jaga, hålla reda på hästarne och förfärdiga sadelmunderingen. Ett af deras förnämsta göromål inomhus är att knacka två stenar mot hvarandra till dess de bli runda, för att begagnas till bolas. Med
