öfvergifna ägg, så att tjugu funnos i detta tillstånd under en dags jagt. Det tyckes underligt att så många skulle förspillas. Kommer sig detta icke af den svårighet, som flera honor ha att slå sig tillsammans och finna en hane färdig att öfvertaga rufningsbestyret? Det är tydligt att det i början måste finnas något slags öfverenskommelse emellan åtminstone två honor; eljest skulle äggen förblifva spridda öfver de vidsträckta slätterna, på allt för stora afstånd för att hanen skulle kunna samla i hop dem i ett bo. Några författare hafva ansett, att de spridda äggen lades till föda åt ungarne. Detta kan knappast vara händelsen i Amerika, emedan de enstaka äggen vanligen träffas hela, fastän i allmänhet skämda och ruttnande.
När jag var vid Rio Negro i norra Patagonien hörde jag gauchos ofta tala om en mycket sällsynt fågel, hvilken de kallade Avestruz Petise. De beskrefvo honom såsom mindre än den vanliga strutsen, hvilken der är allmän, men på det hela taget mycket snarlik. De sade att hans färg var mörk och fläckig och att hans ben voro kortare, samt fjäderbetäckta längre ned än hos den vanliga strutsen. Den fångades lättare med bolas än den andra arten. De få infödingar, som hade sett båda slagen, försäkrade, att de på långt håll kunde skilja dem från hvarandra. Den mindre artens ägg tycktes likväl vara mera allmänt kända och man anmärkte med förvåning, att de voro obetydligt mindre än Rheans, men af något afvikande form och med en skiftning i ljusblått. Denna art förekommer mycket sällsynt på slätterna vid Rio Negro, men halfannan grad längre i söder är den temligen allmän. När vi voro vid Port Desire i Patagonien (48:e breddgraden) sköt mr. Martens en struts, som jag såg och trodde vara en ung fågel af det vanliga slaget, för ögonblicket på det oförsvarligaste vis glömsk af hela saken om Avestruz Petise. Den tillagades och uppåts innan jag kom att tänka på mitt förbiseende. Lyckligtvis hade man behållit hufvudet, halsen, benen, vingarne och flera af de större fjädrarne och en stor del af skinnet, och deraf har man hopsatt ett nästan fullständigt exemplar, som nu finnes i Zoologiska Sällskapets museum. Mr. Gould har, när han beskref denna nya art, gjort mig den äran att uppkalla den efter mitt namn.
Bland de patagoniska indianerna vid Magelhaens sund funno vi en halfindian, som hade tillbragt några år med stammen, men var född i de norra provinserna. Jag frågade honom om han någonsin hade hört talas om Avestruz Petise? hvarpå han svarade: ”Kors, det finnes inga andra i dessa sydliga länder”. Han omtalade för mig, att äggens antal i petisens bo är betydligt mindre än hos
