»Vad skulle jag vara för honom att få?» sade hon häftigt. »Hildur vet ju, att jag ingenting annat är än en fattig torpartös, och det är ändå inte det värsta med mig.»
De två unga flickorna smögo obemärkta från gården och sutto snart i kärran. Helga körde, och hon sparade inte hästen, utan det gick i rask fart. De voro båda tysta. Hildur satt och såg på Helga. Det var, som om hon undrade mer på henne och tänkte mer på henne än på något annat.
När de kommo i närheten av gården, lämnade Helga tömmarna åt Hildur. »Nu skall Hildur fara ensam fram till gården och tala med Gudmund. Jag kommer efter om en stund och talar om det där med kniven. Men Hildur skall inte säga ett ord till Gudmund om att det är jag, som har hämtat Hildur.»
Gudmund satt i storstugan på Närlunda bredvid mor Ingeborg och talade med henne. Fadern satt ett stycke ifrån dem och rökte. Han såg nöjd ut och sade inte ett ord. Det märktes, att han ansåg, att allt nu gick, som det skulle, och att han inte behövde gripa in.
»Jag undrar, mor, vad ni skulle ha sagt, om ni hade fått Helga till sonhustru,» sade Gudmund. Mor Ingeborg lyfte upp huvudet och sade med stadig röst: »Jag skall med glädje ta emot vilken svärdotter som helst, om jag bara vet, att hon tycker om dig så, som en hustru skall tycka om sin man.»
Knappt var detta sagt, förrän de sågo Hildur
