att tänka på dess fattigdom. I stället blev han varm om hjärtat och sade till sig själv: »Kungen av Sverige är inte så illa ställd, som hans fiender tro. Så länge som mina undersåtar se ut på detta sättet, skall jag nog vara i stånd att försvara både min tron och mitt land.»
Han befallde hovherrarna, att de skulle kungöra för folket, att den främmande, som stod mittibland dem, var deras konung, och att de skulle samlas omkring honom, så att han finge tala till dem.
Och så höll kungen tal till folket. Han talade från den höga trappan utanför sakristian, och det smala trappsteget, på vilket han stod, finns kvar än i dag.
Kungen började redogöra för hur illa det stod till i riket. Han sade, att de svenske hade blivit anfallna med krig av både ryssar och danskar. Detta skulle väl inte ha varit så farligt under andra förhållanden, men nu var krigshären så uppfylld av förrädare, att han inte vågade lita på den. Därför hade det inte återstått honom något annat än att själv draga ut i bygderna och fråga sina undersåtar om de ville sluta sig till förrädarna, eller om de ville vara kungen trogna och hjälpa honom med folk och pengar, så att han kunde frälsa fäderneslandet.
Bönderna höllo sig stilla, medan kungen talade, och då han hade slutat, gåvo de intet tecken vare sig till gillande eller ogillande.
