om att råda och regera i den här socknen,» fortfor han.
»Då har han i alla fall styrt och ställt på bästa sätt,» sade kungen. Han tyckte inte om, att bonden klagade på den, som var satt över honom. »Mig förefaller det, som om här skulle råda god sed och gammaldags enkelhet.»
»Folket är nog bra,» sade komministern, »men det lever också långt borta i avskildhet och fattigdom. Människorna här skulle väl inte vara bättre än andra, om denna världens frestelser komme dem närmare.»
»Nå, det är det då väl ingen fara för att de skola göra,» sade kungen och ryckte på axlarna.
Han sade nu intet vidare, utan började trumma på bordet med fingrarna. Han tyckte sig ha växlat tillräckligt många nådiga ord med den där bonden och undrade när de andra skulle bli färdiga med sitt svar.
»De där bönderna äro inte mycket ivriga att komma sin kung till hjälp,» tänkte han. »Hade jag bara min vagn, skulle jag resa min väg från dem och alla deras rådplägningar.»
Prästen åter satt bekymrad och stred med sig själv om hur han skulle besluta i en viktig sak, som han måste avgöra. Han började bli glad åt att han inte hade sagt kungen vem han var. Nu tyckte han sig kunna tala med honom om sådant, som han eljest inte hade kunnat framlägga för honom.
Om en liten stund bröt prästen tystnaden och
