till prästen. »Men han kan gå raskare framåt. Vi veta nu hur mannen drömde och tänkte. Vi vilja veta hur han handlade.»
»Men när prästen ännu satt mittuppe i dessa drömmar,» fortfor prästen, »kom bud till honom, att Israels Per Persson hade avhänt sig livet. Han hade inte kunnat bära det, att han hade sålt bort sin del av gruvan. Han hade väl tyckt, att han inte kunde uthärda att var dag gå och se en annan fröjda sig åt en rikedom, som kunde ha varit hans.»
Kungen satte sig en smula till rätta i stolen. Han höll båda ögonen öppna. »Minsann,» sade han, »om jag hade varit den där prästen, tror jag, att jag hade fått nog av gruvan.»
»Kungen är en rik man, han,» sade prästen. »Han har mycket nog i alla fall. Det är inte på samma sätt med en fattig präst, som ingenting äger. Den stackaren tänkte i stället, när han såg, att Guds välsignelse inte var med hans företag: ’Jag skall inte mera drömma om att göra mig själv ära och nytta med dessa rikedomar. Men jag kan ju inte låta silvret bli liggande i jorden. Jag måste ta fram det till nytta för de fattiga och nödställda. Jag skall bearbeta gruvan för att hjälpa hela socknen på fötter.’
»Därför gick prästen en dag över till Olof Svärd för att tala med honom och hans bror om vad de nu närmast borde företa sig med silverberget. När han kom i närheten av soldatbostaden, mötte han en kärra, som var omgiven av beväpnade
