som kommer på din lott i gruvan, skola de få, alldeles som om du själv hade levat.’
’Nej,’ sade Olof Svärd, ’det var en annan sak jag ville be dig om. Låt ingen av dem få någon del av det, som kommer ur den där gruvan!’
»Prästen ryckte ett steg tillbaka, han blev stående tyst och kunde inte svara.
’Om du inte lovar mig detta, kan jag inte dö lugn,’ sade den fångne.
’Ja,’ sade prästen långsamt och mödosamt, ’jag skall lova dig vad du begär av mig.’
»Därpå fördes mördaren bort, och prästen stod på vägen och tänkte på hur han skulle kunna hålla det löfte han hade givit honom. Under hela vägen hem tänkte han på rikedomen, som han hade varit så glad åt. Men om det nu var så, att folket i denna församlingen inte tålde vid rikedom? Nu voro redan fyra fördärvade, som förut hade varit stolta och präktiga män. Han tyckte sig se hela församlingen framför sig, och han föreställde sig hur den där silvergruvan skulle fördärva den ene efter den andre. Anstod det honom, som var satt att vårda dessa fattiga människors själar, att släppa ut över dem det, som skulle bli deras undergång?»
Kungen satt på en gång upprätt i stolen och stirrade på den, som talade. »Jag må säga!» sade han. »Han kommer mig att förstå, att en präst i den här avlägsna bygden måste vara en hel karl.»
»Inte heller var det nog med detta, som redan hade hänt,» fortfor prästen, »utan så snart som
