»Det är en annan sak,» sade prästen. »Men om det är fäderneslandet, som behöver skatten, så ger han nog med sig.»
»Svarar han mig för det?» frågade kungen.
»Ja, det svarar jag för,» sade prästen.
»Bryr han sig då inte om hur det går med hans sockenbor?»
»Det får stå i Guds hand.»
Kungen steg upp ur stolen och gick fram till fönstret. Han stod en stund och såg på folkhopen därutanför. Ju längre han såg, desto klarare började hans stora ögon glänsa, och gestalten tycktes växa. »Han kan hälsa till prästen i den här församlingen,» sade kungen, »att det ges ingen skönare syn för Sveriges konung än att se ett folk sådant som detta.»
Därpå vände sig kungen från fönstret och såg på prästen. Han började småle. »Är det så, att prästen i den här församlingen är så fattig, att han tar av sig de svarta kläderna, så snart som gudstjänsten är slut, och klär sig som en bonde?» frågade kungen.
»Ja, så fattig är han,» sade komministern och rodnaden sköt upp i det grova ansiktet.
Kungen gick åter fram till fönstret. Det syntes på honom, att han var i sitt bästa lynne. Allt ädelt och storslaget, som bodde inom honom, hade blivit väckt till liv. »Han skall låta den där gruvan ligga i fred,» sade kungen. »Eftersom han har svält och arbetat ett helt liv för att få det här
