Sida:En saga om en saga 1917.djvu/192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
188
EN SÄGEN FRÅN JERUSALEM

österlandet. Jag gick en dag dit för att bese den, och jag fann hela den ofantliga byggnaden, alla dess rum och arkader, alla dess gångar och salar uppfyllda av studerande. Där funnos gamla män, som hade ägnat hela sitt liv åt kunskapssökandet, och barn, som just höllo på att lära sig att skriva ner de första bokstäverna. Där funnos storväxta negrer från hjärtat av Afrika, sköna, smärta ynglingar från Indien och Arabien, långväga främlingar från Berberiet, från Georgien, från alla länder, vilkas folk omfatta koranen. Invid pelarna — man sade mig, att i El Azhar funnos lika många lärare som pelare — sutto de undervisande nedhukade på sina fårskinnsmattor, och deras lärjungar, som hade slagit sig ner i en krets runt omkring dem, följde ivrigt deras föredrag under vaggande rörelser med kroppen. Och säg honom, att fastän El Azhar på intet sätt motsvarar de föreställningar vi i västerlandet göra oss om ett stort lärdomssäte, blev jag ändå häpen över vad jag såg! Och jag sade för mig själv: Se här, detta är Islams stora fästning och försvar. Härifrån utgå Muhammeds unga kämpar. Här i El Azhar blandas de visdomsdrycker, som hålla koranens läror friska och livskraftiga.»

Allt detta sade den resande nästan i ett enda andetag. Han gjorde nu ett uppehåll, för att dragomanen skulle få tillfälle att översätta för spåmannen. Därefter fortfor han:

»Säg honom mu vidare, att El Azhar gjorde ett så starkt intryck på mig, att jag nästa natt såg