Hon påminde sonen om att de också hade sörjt den gode Pio Nono. Och se, denne, som hade kommit efter honom, hade varit en ännu större påve. Säkerligen skulle det lyckas kardinalerna att välja dem en lika helig och vis härskare.
Prästen började då tala med henne om påven. Han brydde sig inte om att sätta henne in i hans regentverksamhet, men han berättade henne små historier från hans barndoms- och ungdomsår. Också från hans prelattid fanns det saker att förtälja, som hon kunde förstå och uppskatta, såsom hur han på sin tid jagade rövare i södra Italien, hur han gjorde sig älskad av fattiga och nödställda under de år, då han var biskop i Perugia.
Hon fick ögonen fulla av tårar och utropade: »Ack, om han inte vore så gammal, om han kunde få leva många år ännu, eftersom han är en så stor och helig man!»
»Ja, om han bara inte vore så gammal!» sade sonen och suckade.
Men signora Concenza hade redan skakat tårarna ur ögonen. »Du måste verkligen bära detta med lugn,» sade hon. »Tänk på att hans levnadsår helt säkert äro utrunna! Det är omöjligt hindra döden att gripa honom.»
Men prästen var en svärmare. Han älskade kyrkan, och han hade drömt, att den store påven skulle föra henne till viktiga och avgörande segrar.
»Jag ville ge mitt liv, om jag kunde köpa nytt liv åt honom,» sade han.
»Vad är det du säger?» utropade modern.
