och betraktade honom bekymrad. Hon såg på hans panna, som var full av rynkor, och på hans hår, som hade börjat gråna. Han såg trött och tärd ut. Det var verkligen nödvändigt, att han fick den där platsen vid domkyrkan med det allra första.
»I natt skall jag gå till kyrkan och bedja för påven,» tänkte hon. »Det går inte an, att han dör.»
Efter kvällsvarden övervann hon tappert sin trötthet och begav sig ut på gatorna. Stora skaror av människor strömmade fram där. Många voro endast nyfikna och gingo ute, emedan de ville vara med om att uppfånga den första nyheten om dödsfallet, men många åter voro verkligt bedrövade och vandrade från kyrka till kyrka för att bedja.
Så snart som signora Concenza hade kommit ut på gatan, råkade hon en av sina döttrar, som var gift med en litograf.
»Ack, mor, vad du gör rätt, som är ute och ber för honom!» sade dottern. »Du kan inte föreställa dig vad det vore för en olycka, om han doge. Min Fabiano var nära att beröva sig livet, när han fick veta, att påven hade insjuknat.»
Hon berättade, att hennes man, litografen, just hade låtit trycka ett hundratusental påvebilder. Om nu påven doge, skulle han inte få sälja hälften av dem, ja, inte en gång fjärndelen. Han skulle bli ruinerad. Hela deras förmögenhet stod på spel.
Hon ilade vidare för att samla upp några nyheter, varmed hon kunde trösta sin stackars man, som inte vågade gå ut, utan satt hemma och ruvade över sin olycka. Men hennes mor stod kvar på
