Hon lyfte sitt huvud så högt hon kunde. »Det är jag,» sade hon. »Jag är mycket lycklig. Gud har låtit mig dö, för att han skall få leva. Det gör mig ingenting att dö, när jag har gjort alla människor lyckliga.»
Hon lade sig åter ner, och några ögonblick därefter var hon död.
⁎
Men i Rom berättar man, att den helige fadern
efter sitt tillfrisknande en dag roade sig med att
se igenom kyrkornas uppteckningar av fromma
löften, som hade gjorts för hans vederfående.
Han läste småleende de långa raderna av små gåvor, ända tills han kom till anteckningen, att Concenza Zamponi hade skänkt honom sina återstående levnadsår. Då blev han med ens mycket allvarlig och tankfull.
Han lät efterfråga Concenza Zamponi, och han fick veta, att hon hade dött samma natt, som han hade tillfrisknat. Han lät också kalla till sig hennes son Domenico och utsporde honom om hennes sista stunder.
»Min son,» sade påven till honom, när han hade slutat, »din mor har inte räddat mitt liv, som hon trodde i sin sista stund, men jag är mycket rörd över hennes kärlek och offervillighet.»
Han lät Domenico kyssa hans hand, varpå han avskedade honom.
Men romarna försäkra, att fastän påven inte