dagar sen hade hon haft allt färdigt, så att gossarna hade kunnat flytta hem till henne.
Det var den lyckligaste dag, som gossarna hade upplevat. Hela våningen hade bestått av ett stort rum och ett stort kök, men allt hade varit nytt och fint, och mor hade inrättat det så utmärkt trevligt. »Rummet» skulle de och hon ha till arbetsrum om dagarna, och om nätterna skulle gossarna sova där. Köket var mycket nätt och ljust. Där skulle de äta, och i en liten skrubb bakom köket hade mor sin säng.
Mor hade sagt dem, att de komme att bli mycket fattiga. Hon hade fått plats som sånglärarinna vid flickskolan, men detta var allt, som de hade att leva av. De hade inte råd att hålla sig med någon jungfru, utan de måste reda sig på egen hand. Gossarna voro i hänryckning över alltsammans, framförallt över att de skulle få hjälpa till. De erbjödo sig att bära vatten och ved. De skulle borsta sina skor och bädda sina sängar. Det var bara roligt att tänka på.
Det fanns en garderob, där Lennart skulle få hållas med alla sina maskiner. Han skulle själv få ha nyckeln, och ingen annan än han och Hugo skulle någonsin få gå in dit.
Men gossarna hade fått vara lyckliga hos mor bara en enda dag. Sedan hade far förstört deras glädje, såsom han hade gjort, så länge som de kunde minnas tillbaka. Mor hade talat om för dem, att hon hade hört, att far hade fått ett arv på några tusen kronor, att han hade sagt upp sin
