en stund slumrar han in. Genast börja gossarna att viska mycket ivrigt med varandra. De ha inte svårt att besluta sig. Hela dagen ha de var för sig suttit och tänkt på att de borde rymma. De komma överens, att de skola smyga ut på plattformen och hoppa av tåget, då det går fram genom en stor skog. Sedan skola de bygga sig en hydda på en undangömd plats i skogen och leva där ensamma utan att visa sig för någon människa.
Medan gossarna lägga dessa planer, håller tåget stilla vid en station, och en bondhustru, som för ett litet barn vid handen, kommer in i kupén. Hon är svartklädd med duk på huvudet och har ett fryntligt och vänligt utseende. Hon tar av den lille hans överrock, som har blivit våt av regnet, och sveper i dess ställe en schal om honom. Sedan tar hon av honom hans skodon, torkar hans små kalla fötter, letar fram strumpor och skor ur ett knyte och sätter på honom. Till sist sticker hon till honom en karamell och lägger honom på bänken med huvudet i hennes knä, för att han skall få sova.
Än den ene, än den andre av gossarna kastar en blick bort till bondkvinnan, som sysslar med sitt barn. Dessa ögonkast bli allt tätare, och med ens få gossarna båda på en gång tårarna i ögonen. Då se de inte mer upp, utan hålla ögonen envist sänkta.
Det förefaller, som om samtidigt med bondkvinnan också någon annan, som är osynlig och omärkbar för alla utom gossarna, har kommit in
