berättad och komma ut i världen. Det var väl sagan, som eggade hennes syster att uppmana henne att begagna detta tillfälle. Här fanns nu äntligen ett sätt att få veta om det skrivna var så alldeles förkastligt. Om det finge priset, vore mycket vunnet. Om det inte finge det, stode hon endast på samma ståndpunkt som förut.
Hon hade ingenting emot saken, men hon hade så liten tro på sig själv, att hon inte kunde komma till något beslut.
Äntligen, jämnt åtta dagar före inlämningstidens utgång, beslöt hon sig för att bryta ut ur romanen fem kapitel, som hängde samman så mycket, att de kunde tagas för en novell, och tävla med dessa.
Men dessa kapitel voro långt ifrån färdiga. Tre av dem voro nödtorftigt författade, men till de återstående två fanns knappt ett utkast. Och så skulle ju alltsammans skrivas rent.
Därtill kom, att hon inte var hemma hos sig just då. Hon var på besök hos sin syster och svåger, som ännu bodde kvar uppe i Värmland. Och den, som är kommen för att under en kort tid hälsa på kära vänner, kan ju inte tillbringa sina dagar vid skrivbordet.
Hon skrev alltså om nätterna och satt varje natt i den veckan uppe till fyra.
Äntligen återstod endast ett dygn av den dyrbara tiden. Och ännu voro tjugu sidor kvar att författa.
Detta sista dygn var man bortbjuden. Hela
