försöka läsa på egen hand för att inte alldeles glömma bort vad de hade fått lära.
Då far nu så oväntat kommer in till dem, går han först fram till skolschemat och studerar detta. Han tar fram sin klocka och jämför. Onsdag mellan tio och elva: Geografi. Sedan kommer han fram till bordet. »Skulle ni inte ha geografi den här timmen?» frågar han. — »Jo,» svara gossarna, lågande röda i ansiktet. — »Men var har ni geografien och kartboken?» Gossarna kasta en blick bort till bokhyllan och se dödligt förlägna ut. »Vi ha inte börjat än,» säger Lennart. — »Jaså,» säger far, »ni hade väl något annat för er.» Han sträcker på sig helt förnöjd. Han har fått ett övertag, som han inte vill släppa, förrän han har stukat till gossarna riktigt grundligt.
Båda gossarna tiga. Alltifrån den dagen, då de följde far på operan, ha de känt medlidande med honom, och det har inte kostat dem så mycken ansträngning som förut att vara snälla mot honom. Men naturligtvis ha de inte ett ögonblick tänkt på att ta in far i sitt förtroende. Han har inte stigit i deras anseende, fastän de tycka, att det är synd om honom.
»Skrev ni brev?» frågar far med sin strängaste röst. — »Nej,» kommer det från båda gossarna med en mun. — »Vad gjorde ni?» — »Vi bara pratade.» — »Det är inte sant. Jag såg, att Lennart gömde något i skrivbordslådan.» Nu tiga gosssarna igen. — »Ta fram det!» ropar far, röd av vrede. Han tror, att sönerna ha skrivit till hustrun,
