ut över golvet, och att sylt och plättar ligga kringströdda bland porslinsskärvor och krossat glas.
Far kastar en blick på gossarnas långa ansikten, svär till, rusar på dörren och kommer inte tillbaka hem förrän framemot morgonen.
⁎
En förmiddag i februari komma gossarna gående framåt gatan med skridskor hängande över axeln. De äro sig inte riktigt lika. De ha blivit magra och bleka och se ovårdade och slarviga ut. Deras hår är oklippt, de äro inte väl tvättade, och det finns hål på både strumpor och skor. När de tala med varandra, begagna de sig av en massa gatpojksuttryck, och det är inte utan, att en och annan svordom kommer över deras läppar.
Det har skett ett omslag med gossarna, och detta tog sin början den kvällen, då far glömde att komma hem och fira Hugos födelsedag. Det var, som om de ända dittills hade hållits uppe av hoppet, att det skulle ske en snar ändring i deras öde. Den första tiden hade de gjort sig räkning på att far snart skulle tröttna vid dem och sända hem dem. Sedan hade de inbillat sig, att far skulle komma att tycka om dem, att han skulle sluta att dricka för deras skull. Ja, de hade tänkt sig, att mor och han skulle bli försonade, och att de alla skulle bli lyckliga. Men den där kvällen fingo de klart för sig, att far var omöjlig. Han kunde inte älska något annat än supandet. Även